Vid tiden för första världskriget samlades människor och hästar för att bygga vallar på olika håll i utkanterna av Helsingfors. Svarta backen var en enda stor byggarbetsplats. Såväl kinesiska migrantarbetare som finländare deltog i arbetet.
Vid kullens topp finns en trettio meter lång grotta, eller snarare tunnel, med två öppningar. I den västra sluttningen finns två uthuggna grottor intill varandra. Från dem upp mot kullens topp leder en uthuggen sju meter djup och hisnande trång grotta, som på sina ställen bara är drygt en meter bred.
Konstruktionerna är skyddade enligt lagen om fornminnen. Svarta backen räknas som en nationellt värdefull bebyggd miljö. Det har aldrig funnits någon egentlig bosättning i Svarta backen, men hemlösa övernattade i löpgravarna ända fram till början av 2000-talet. I den sydöstra delen av Svarta backen fanns ett kalkbrott på 1700-talet. Det gamla dagbrottet har sedermera fyllts med vatten och blivit en damm.