Teemu Saloriutta

Batteribacken och Sockenbackas befästningar

På Batteribacken schaktade man ut en befästning under det första världskriget (1914-1918). I Helsingforsregionen arbetade tusentals ”vallarbetare” i befästningsarbete som den Ryska staten lät utföra. De flesta av dem var finländare. År 1916 deltog också ”kineser”, närmare bestämt mongoler och kirgiser, varav en del var krigsfångar. Vid befästningsbyggplatsen skedde ofta olyckor i samband med sprängningarna. Arbetare fördes till platsen i öppna godståg. En del inkvarterades i lador eller lite var som helst, och ett vilt liv och kortspel hörde till fritiden. På grund av befästningsarbetet fälldes mycket skog och exproprierades landområden.

Skyttegravarna i Smedjebacka löper runt ett berg med bunkrar och lagergrottor. Batteribackens befästning byggdes för att övervaka tågbanan och landsvägen till Åbo. Befästningssystemets frontlinje finns i Alberga, där det finns liknande imponerande befästningar i klipporna. 11 april 1918. I Alberga utkämpades ett kort slag.

På Batteribacken låg under fortsättningskriget luftvärnsbatterier, allt som allt fyra pjäser. Touko Laaksonen, ”Tom of Finland”, var ledare för detta artilleribatteri under ett par år i det finska fortsättningskriget. På krönet av Batteribacken fanns en fältmatsal där Touko Laaksonen hade ett piano. Den musikaliska Laaksonen lärde soldaterna spela och sjunga och i matsalens orkester fanns det även mandoliner, fioler och en sälgflöjt. Laaksonen avancerade slutligen till löjtnant. Han var eldledare i luftförsvaret av Helsingfors under de stora bombningarna vårvintern 1944. Efter kriget uppfördes det en dansbana på krönet.

Alla befästningar i Helsingfors fredades som fornminnesmärken 1970. Vid befästningarna växer vissa för området säregna växter, såsom stinknävan och skogssallaten. Dessa växter har dragit nytta av kalken och näringen som schaktningen och murararbetet fört med sig.

Det var ett massivt verk, som enbart rävarna drog nytta av till slut, där de efter flera år hittade en plats att bo i labyrinten av jätteschakt och förbindelsegravar, skrev Keijo Kylävaara om befästningarna i sitt verk Vuosi seitsemäntoista (1967).

Rutiån

Rutiån är Helsingfors största bäck. Den är en västlig sidofåra av Vanda å. Sidofåran skapades genom landhöjning för ungefär 4000 år sedan, och i några tusen år mynnade Vanda å ut i havet vid två ställen. För cirka 2000 år sedan förgrenades mynningen från Vanda å på grund av landhöjningen, och blev en bäck. Vid ågrenen norr om Gruvsta fanns nämligen en klippa som förhindrade att vattnet fördjupade fåran ytterligare. Kring Rutiåns början skiljer bara en tröskel på 400 meter Rutiån från Vanda å.

Att Rutiån tidigare varit en förgrening av Vanda å insåg man på 1920-talet.

Rutiån har en längd på lite över nio kilometer, dess avrinningsområde är 24 kvadratkilometer, och den omfattar också Vanda och Esbo städer. Gess genomsnittliga flöde är 170 liter per sekund, och dessutom tappar man under sommarmånaderna 55 liter per sekund från Sillböle bassäng. Tappningen förbättrar kvaliteten på vattnet i den långsamt rinnande bäcken.

Vid Sockenbacka har bäcken ett litet vattenfall. Över klippbranten faller vattnet rakt ner i några meter. Under vattenfallet finns en liten dammpark i trädens skugga.

Rutiån kallades redan på 1830-talet Ruttin ån, och i början av 1900-talet fick det sitt finska namn Mätäjoki. Namnet förmodas ha kommit från en skeppare vid namn Ruti som bodde i Kårböle på 1500-talet.

Det finska namnet (’mätä’ – rutten) försökte man ändra på i slutet av 1900-talet, men det gamla namnet har stått på sig.

Tali koloniträdgård

Tali koloniträdgård inledde sin verksamhet år 1936. Nuförtiden finns det 241 koloniträdgårdslotter i området. Området är inhägnat och är öppet för besökare dagtid från maj till september.

Tali gårds gamla drängstuga ligger i områdets södra kant och fungerar som festplats för trädgårdens användare. En dansbana byggdes i samband med den efter kriget. Vid gården arrangeras midsommarfester med dans som är öppna även för utomstående. Bastun kom till koloniträdgården år 1949.

I Brunakärr grundades Helsingfors första koloniträdgård år 1918. Gumtäkt koloniträdgård grundades år 1926, och Hertonäs år 1934.

I Tali finns Finlands äldsta golfbana. Gårdens åkrar omvandlades till en golfbana år 1932. Golfbanan hyrs av Helsingfors golfklubb. De som vandrar på vägarna och längs banans kant ska se upp för golfbollar. Gården har en restaurang som är öppen för alla.

[caption id="attachment_9366" align="alignnone" width="2560"] Tali koloniträdgård 1960, Grünberg Constantin. Smedjebacka ses i bakgrunden.[/caption]

Tali gård

Tali gård ligger i mitten av vad i tiderna var åkermark, öster om Stora Hoplaxvikens förtvinande havsvik. Gården grundades mot slutet av 1700-talet. Till väster om den finns Alberga gård. Havsiksutsikten mellan dessa två gårdar var låglänt flackt ängslandskap.

I juni 1848 hade tofsvipan nära Tali två ungar, skriver Magnus von Wright. Tofsvipan var under den tiden fortfarande en sällsynt fågel i södra Finland, och det här var dess första dokumenterade häckning i närheten av huvudstaden.

På Stora Hoplaxviken grundades en avstjälpningsplats som var aktiv 1963-1979. Avstjälpningsplatsens kulle har sedermera omvandlats till en del av landskapet. Nuförtiden är den en kulle med ungskog, som är svår att avskilja från en naturlig kulle.

Öl vid forsen

Rutiåns fors är Helsingfors enda vattenfall. Nedanför forsen finns sågen och kvarnen till Munksnäs gård. Gårdens ägare Petter Sund gjorde om kvarnen till ett bryggeri och grundade Tali krog i början av 1700-talet. År 1874 grundade den bayerska bryggerimästaren Johann Kaspar Kröckel ett nytt bryggeri på stället, som blev en sann succé. Produkterna transporterades av över 20 hästar till Helsingfors och Tavastehus. Den största köparen var den ryska garnisonen i Helsingfors. Bryggeribyggnaden brann ner år 1914. Orsaken till branden var antagligen sprängningarna vid befästningsbygget.

Talis vargar

Munksnäs krog låg i tiderna invid Rutiåns vattenfall, intill riksvägen. På 1800-talet fångade man vargar i området med en stor fälla, som kallades varggården. Inuti inhägnaden fanns en grop täckt med grenar, som vargarna föll ner i. Som lockbete i mitten av gropen hade man ett djur, till exempel en levande anka, ovanpå en plattform på en stolpe. En dagstidning berättade år 1860 att fällan under några års tid hade fångat 15 vargar och 32 rävar. En natt hittades tre hundar, en räv och en varg, var och en i sitt eget hörn.

Vintern 1853 fångade man en varg i gropen som blev uppstoppad av Magnus von Wright, som senare blev en del av det Naturhistoriska muséets samlingar.

Det fanns vargar även i Helsingfors ända till 1880-talet, tills de utrotades i södra Finland genom jakt.

Flygekorrar i Tali

Mitt måleri avbröts, skrev Magnus von Wright i sin dagbok den 8 juni 1853. Den här gången var flygekorrarna orsaken till avbrottet. En moder med tre halvvuxna ungar hade hittats i Tali, där de byggt bo i en hölada. De hämtades till Magnus, som fick lov att gå ut för att hitta mat åt de stackars djuren. Han matade dem med björk-, asp- och tallgrenar, som han plockade under en promenad till Kajsaniemi botaniska trädgård.

Magnus tog hand om olika slags fåglar, och använde dem som modeller för sitt måleri.

Magnus stoppade upp djur för det Naturhistoriska muséet. År 1852 hade han stoppat upp hela hundra djur.

Han hade också tidigare fått flygekorrar hämtade hem till sig. I januari 1846 hade man fångat en levande flygekorre i Hoplax, och i maj 1832 i Munksnäs. Intressant nog är det här samma ställen som man hittade de första flygekorrarnas livsmiljöer under 2010-talet. Flygekorrarna har spridit sig från Esbo till Helsingfors.