Under byggandet av Sveaborg på 1700-talet användes Skanslandet bland annat som betesmark för boskap, och man högg också virke till ved på ön. Vid århundradets slut blev Skanslandet ett högkvarter för lotsar. Från 1918 ända till 2012 använde den finska armén Skanslandet som lagerområde. När öns befolkning var som störst, på 1950-talet, bodde där omkring 300 personer, och ön hade egen skola och affär. Marinens stampersonal bodde på ön fram till 1996.
Skanslandet och Kungsholmen var det största ryska sjöfortet i Helsingfors. Under Krimkriget i augusti 1855 kunde engelska och franska skepp i allsköns ro beskjuta Sveaborg från havet i ett par dagars tid. Kulorna från Sveaborgs gammalmodiga kanoner nådde inte de fientliga skeppen fem kilometer bort. Därför byggdes stora, moderna kanonbatterier på Skanslandet och Kungsholmen. Byggarbetet tog flera decennier och även finländska arbetare deltog.
De enda krigshandlingarna på detta fort skedde sommaren 1906, när ett par tusen ryska matroser gjorde väpnat uppror. Syftet var att störta tsarväldet och sprida garnisonernas revolt över hela Ryssland. Centrum för det så kallade Sveaborgsupproret låg på Kungsholmen. Hårda strider pågick under ett par dagars tid. Upproret kom av sig när krutförrådet på Kungsholmen exploderade.
I den så kallade Dödens dal på Skanslandet inträffade en annan förödande explosionsolycka den 9 juli 1937, där åtta personer dog genast och fyra senare på sjukhus. Därtill chockades chefen för fälttygmästaravdelningen vid försvarsministeriet, ingenjörsöverste Aleksanteri Huuri, så svårt att han avled omkring en vecka senare. Såväl ovarsam hantering av sprängämnen som sabotage har pekats ut som orsak till olyckan. Det finns fortfarande sprängämnen i terrängen, så det är skäl att hålla sig på stigen.
Skanslandets folkskola, 1965. Foto Helsingfors stadsmuseum, Constantin Grünberg.