På Kallviksudden finns två naturskyddsområden, Kallviksåsen och Kallviksuddens strandäng. Ett tredje skyddsområde, Kallviksgrundet, är också under planering. Dessa tre områden hör också till Europeiska unionens Natura 2000-nätverk.
På den sandiga åsen växer imponerande, gamla och höga tallar. Här och där växer också små plantor av löv- och barrträd. Marken täcks av blåbär, mjölon, kråkbär och andra ris. Åsen är omgiven av havet på båda sidorna.
Kallviksuddens fredade strandäng har bildats till följd av landhöjningen och förenar den tidigare ön med uddens spets. Landhöjningen pågår fortfarande, om än långsamt. Det stigande havsvattnet och vinterns isar håller växtligheten låg och hindrar området från att förskogas. Växtligheten är mycket mångsidig, eftersom ängen omfattar områden som är olika i fråga om fuktighet och näring.
Vid vattenbrynet växer ett högt bälte av bladvass, medan ängens torrare delar har lägre växtlighet. Käringtand, fackelblomster och strandvial ger ängen färg. Längs ängens kanter växer låga klibbalar och tallar samt vresros, som räknas som en invasiv art. De stora bestånden av vresros har effektivt bekämpats av frivilliga krafter.
”När man besöker Kallviksudden året runt lägger man verkligen märke till årstidernas skiftningar i naturen. En höststorm i november eller den ångande sjöröken en klar, kall dag i januari utgör fantastiska kontraster till vårliga fågelskådningsutfärder och stressfria sommardagar på stranden.”
Mikael, 30 år
På Kallviksudden finns gamla sommarhus som används som bostäder. De flesta av dem byggdes under första halvan av 1900-talet. På den tiden var området landsbygd och låg långt från Helsingfors, och sommargästerna tog sig dit med ångbåt från Norra hamnen.
Uddens stränder är sandstränder. Stora Kallviks badstrand ligger vid uddens bas, medan Kallviksuddens badstrand finns nära uddens spets. Den grunda stranden är populär särskilt bland barnfamiljer. Under fåglarnas flyttningstid lockar sandbanken även fåglar, såsom knipor och viggar.
Nätverket av stigar täcker hela udden. På naturskyddsområdena får man endast röra sig längs vägar och stigar. Vintertid kan man ta sig runt udden på skidor, om isläget tillåter det.
