Kallviksåsen är Helsingfors vackraste ås. Den är bildats i slutet av istiden vid inlandsisens kant då sand och lera ansamlats vid glaciärflodens mynning. Vid Kallviksuddens bas är åsen smal, men längre ut på udden blir den bredare och fortsätter sedan som en undervattensbank som reser sig ur havet i form av flera sandöar.
I vattnet runt Kallviksudden finns stora sandbankar som sticker upp ur vattnet när vattenståndet är lågt. Den låglänta Kallviksudden är en utmärkt plats för den som vill studera såväl höga som låga havsvattenstånd. Kallviken med sin sandjord har en karg, ljus tallskog som är ovanlig för Helsingfors.
Kallviksåsen fredades redan på 1970-talet. Det andra av Kallviksuddens naturskyddsområden är den stora strandängen intill badstranden. Den är skyddad på grund av sin värdefulla flora. Kallviksåsen, strandängen och vattenområdet runt udden ingår i Natura 2000-programmet. Helsingfors andra ås är Stansviksudden i Degerö, som fortsätter som Sahara och Riviera på Sandhamn.
På Kallviksuddens spets fanns på 1800-talet en fiskarstuga. Professorn i estetik och litteratur Carl Gustaf Estlander (1834–1910) hyrde den som sommarstuga år 1871. Professor Estlanders dotterson, arkitekten Sven Kuhlefelt (1892–1980), köpte hela Drottningen, det vill säga Kallviksuddens spets, som ursprungligen var en ö, år 1921 när hyrestiden på 50 år gick ut. Han lät bygga det sommarhus som står där än idag i början av 1920-talet. På platsen växer fortfarande ekar, lindar och porslinshyacinter från den numera förvildade trädgården.
Till drottningen tog man sig med ångbåt, som lade till vid en pir på den närbelägna ön Smörasken. Därifrån tog man sig till Drottningen med roddbåt. Före kriget köpte familjen Kuhlefelt näset som förenar Drottningen med Kallviksudden. De lät bygga en vägbank över näset.
Området såldes till Helsingfors stad år 1967. Yrkesinstitutet hyrde sommarhuset från år 1994. Det har stått tomt sedan 2012.
Två damer och två hundar på promenad på Kallviksåsen 1935, foto Helsinki stadsmuseum, fotograf okänd.