Ljungblåvingen och hedblåvingen (Plebejus argus ja Plebejus idas) påminner så mycket om varandra att det inte är någon skam att blanda ihop arterna. Karakteristiskt för blåvingar är att färgen på vingarnas ovansida är ljusblå hos hanarna och brun hos honorna; dock har hedblåvingehonan visserligen ofta blå färg blandad med det bruna.
Paret är även såtillvida stöpta i samma form att de påträffas på mycket liknande platser, det vill säga ljusa platser i moskogar, till exempel längs skogsvägar och -stigar samt vid träsk och på torra ängar. Den fuktiga jorden efter en uttorkad vattenpöl på en het sandväg mitt på sommaren drar dessa små dagfjärilar till sig som en magnet. Även om också blommor duger, får de mineraler från den fuktiga jorden som inte finns i nektar.
Mycket konstigare än ljung- och hedblåvingens matvanor är deras livscykel. Larven, som äter ljung och ärtväxter, lockar till sig myror med hjälp av ett socker- och aminosyrahaltigt sekret, som utsöndras ur körtlar utvecklade för ändamålet. I utbyte mot droppar av sekretet skyddar myrorna larven mot fiender och blir till slut så begeistrade att de släpar in den i sitt bo. Där utnyttjar blåvingelarven situationen till sin fördel och går från växtätare till köttätare; den livnär sig sedan på myrornas avkomma. Egendomligt nog låter myrorna den farliga gästen försvinna, när fjärilen är fullt utvecklad.