Kalvholmens skeden
Calvholmen och Kalfholm var de första namnen på Kalvholmen på kartor från mitten av 1600-talet, när ön hörde till byn Sandhamn. Namnet tyder på att ön har använts som betesmark som så många andra öar i Helsingfors skärgård. Grovt taget delas Kalvholmens historia in i tre skeden: Ryssarnas Kalvholmen (1853–1918), finska försvarsmaktens Kalvholmen (1918–1946) och sommarstugeperioden (1946–), som presenteras mer i detalj nedan.
På 1700-talet fanns Kalvholmen ännu med i Sveaborgs befästningsplaner, men planerna genomfördes aldrig.
Ryssarnas Kalvholmen
Ryska armén började bygga en lagerplats på Kalvholmen under Krimkriget, och tegelbyggnaderna och stenkonstruktionerna på ön härstammar från den tiden.
1863 flyttades stockmagasin på ryssarnas initiativ från Högholmen, Blåbärslandet och Edesviken. Lagerområdet mitt på ön ingärdades med en stenmur. Ovanpå muren byggdes broar av plankor åt vakterna, längs vilka de gick under vaktturerna. 1870 färdigställdes ett stort vakthus i tegel, ”kommendanthuset”, på öns högsta punkt.
Under första världskriget förstorades lagren. Största delen av den ryska flottan låg under kriget i Helsingfors, för vilken tre stora och två små bränsleförråd samt ett ångdrivet pumphus byggdes på öns östra del. På Kalvholmen byggdes även fyra mindre automatkanonbatterier, som 1915 gjordes om till luftvärnsbatterier.
Från ryska tiden finns texten ”1898 byl v karau I. Sidorov” (1898 stod jag vakt I.Sidorov) ingraverad i en klippa på öns västra strand.
Som ett minne från den tiden stannade även många växter kvar, vilka räknas som främmande arter från Ryssland. Vippskräppa och rysstarr växer på klippsluttningen nedanför vaktstugan.
Finska försvarsmaktens Kalvholmen
Mycket av ryssarnas krigsmateriel lämnade kvar i Kalvholmens lager, vilket finska staten övertog förvaltningen av 1918. På ön fanns soldaternas vaktenhet.
Kalvholmen förstördes grundligt i en explosion den 8 februari 1919. En stor naftacistern exploderade och började brinna, och efter det exploderade ammunitionen i öns ammunitionsförråd. Explosionen hördes ända i Tallinn och Heinola.
Fem vaktsoldater fanns på plats och som genom ett mirakel klarade de livhanken, även om de behövde sjukhusvård. Soldater skadades ända bort i Sandhamn, när fönster krossades i kasernerna där. Fönster krossades i Sveaborg, Skatudden, Brunnsparken och till och med ännu längre bort.
Orsaken till explosionen förblev okänd. Det fanns flera teorier, däribland avsiktlig förstörelse och ett försök att dölja spåren efter stöld. Dessutom hyste de röda krigsfångar som fortfarande fanns på Sveaborg hopp om att bolsjeviker hade kommit för att befria dem.
Träbyggnaderna på Kalvholmen förstördes helt och hållet i explosionen. Även vakthuset i tegel förstördes. Den dåliga turen fortsatte, när stora mängder olja läckte ut i havet i april och försummelse av vakttjänst blev en intern rättssak inom armén. Olja samlades upp ur havet även på Salutorgets strand.
Efter explosionen användes Kalvholmen i mycket liten utsträckning.
Sommarstugor sedan 1946
På våren 1945 tillfrågade Demokratiska förbundet för Finlands folk försvarsministeriet om ett sommarviste vid havet i Sandhamn. Först gick man inte med på det, men till slut kunde förbundet hyra ön år 1947, trots marinens protester.
På ön bodde två familjer som hörde till försvarsmaktens personal och där fanns en stor naftacistern. Det var speciellt att en ö i försvarsmaktens besittning öppnades för civila. Liknande sommarkolonier uppstod även på andra öar som hörde till armén: Östra Rönnskär hyrdes ut till Tjänstemannaförbundet och personalen vid Post- och telegrafverket fick tillgång till Trutholmen söder om Villinge.
1953 hyrdes en del av Kalvholmen ut till Valtion Virkailijain Liitto ry. Mellan de två områdena byggdes ett stängsel. I början av 1960-talet fanns det 172 sommarstugor på Kalvholmen, de flesta på Demokratiska förbundets område.
Ön hyrdes av försvarsmakten, och endast stugägarna och deras gäster hade tillträde till ön.
Helsingfors stad förvärvade Kalvholmen 1963. Staden ville tömma ön på sommarstugor. Stugornas ägare vände sig till försvarsministeriet, för att den skulle anvisa dem en ny plats i skärgården. En sådan fick man också på Handskholmen i det yttre havsbandet nordost om Estlotan. Flera sommarstugor bogserades sjövägen till Handskholmen, och armén lånade ut en stor pråm för transporterna. Sex stugor transporterades till Fårholmen och några till Hamnholmen.
Staden förlängde hyresavtalen för invalider och äldre personer, och lät dem till slut stanna kvar på Kalvholmen. I dag finns det 51 stugor på Kalvholmen.
