Stinknävan (Geranium robertianum) växer gärna på klippor och blockjord av bergarter som är näringsrikare än granit, såsom glimmergnejs och amfibolit. I Svarta backen har även byggandet av befästningar frigjort näringsämnen som växterna har nytta av. Det kalkmurbruk som använts i befästningarna bland annat på Skanslandet ger också ett tillskott.
Stinknävans namn syftar på den obehagliga lukt som dess körtelhår utsöndrar när växten vidrörs. Stinknävan användes förr för att behandla blödningar och sår samt för att bekämpa skadeinsekter.